Maste man bli omvand?

Hendrik Leendert Heijkoop

(Brev ett i ”En Serie Brev till Unga Kristna”).

Kara van, 

Amnet som du tog upp ar ett som ar val vart besvaret, sa jag ska garna ga in pa det.

Du skriver att det sagts dig vid ett flertal tillfallen i personliga samtal och dessutom pa moten, att du maste bli omvand, men att du inte kanner nagot behov av detta. Du ar upptagen med dina studier och ditt arbete. Du har ett gott hem och de basta vanner. Du hoppas att fa ett bra arbete snart och se nagonting av varlden. Du ar ganska nojd med dina omstandigheter och uppriktigt sagt finner du detta standiga upprepande att du maste vara omvand, som mycket trottsamt. Du ar utled pa det.

Jag kan mycket val forsta detta. Det finns manniskor som jamt och standigt lagger sig i andras angelagenheter och ger goda rad hela dagen lang, eller talar om deras fel. Det ar forbittrande att behova hora detta gang pa gang, speciellt nar du tror att det finns en mojlighet att de kan ha ratt.

Och otvivelaktigt ar detta mycket viktigt: Har de ratt eller har de fel? Maste du bli omvand, eller ar detta inte sa viktigt? Om det endast vore en struntsak, da skulle du formodligen klara dig aven om det senare visade sig att du hade fel. Du skulle veta battre nasta gang. Men omvandelse har att gora med fragan om var du skall tillbringa evigheten. Sakerligen ar detta sa pass viktigt att du vill vara saker pa det.

Har du nagonsin allvarligt tankt pa vad evigheten ar? Jag instammer helt och fullt att vi aldrig kommer att verkligen begripa det forran vi ar dar. Det ar anda vart besvaret att endast tanka pa den en gang, att aven fa en liten kansla av den.

Jag laste en gang en gammal legend om en valdigt intelligent pojke. Landets konung ville prova honom och bad honom tala om hur lange evigheten skulle vara.

"Ah Konung", svarade pojken, "I ett avlagset land finns det ett valdigt hogt berg tillverkat av brons och dess topp nar hogt over molnen. En gang vart hundrade ar kommer en liten fagel och vassar sin nabb pa berget. Sa snart som berget har blivit sa nedslitet av detta att det helt har forsvunnit, da har det gatt en sekund av evigheten."

Detta svar ger dig en uppfattning om evighetens oandlighet, eller hur? Men aven detta ar inte korrekt, eftersom det inte finns nagra sekunder i evigheten. ”Dar ar tusen ar som en dag och en dag som tusen ar” (2 Petrusbrevet 3:8). Evigheten har inget slut och det finns inget satt pa vilket vi kan mata den.

Anda later denna berattelse oss se forhallandet mellan tidens langd vi tillbringar har pa jorden och evigheten som foljer. Vad ar tio ar, femtio ar, attio ar, eller aven ett hundra ar jamfort med evigheten? Ar det inte da viktigt att veta hur och var vi skall tillbringa evigheten?

Jag kommer ihag en annan gammal berattelse. Du vet att de flesta harskare under medeltiden hade hovnarrar. Vanligtvis var de vanstallda manniskor som bar udda klader och som var tvungna att muntra upp sina herrar med skamt och dumma kommentarer. De var den tidens clowner.

En prins gav en gang sin narr en narrhuva, en konisk huva utsmyckad med sma bjallror och en spira som en symbol for hans ambetes dignitet. Emellertid bestamde han, att om narren skulle mota nagon som gjorde lojligare saker an han sjalv, var han tvungen att ge huvan och spiran till den personen.

Inte langt darefter blev prinsen mycket sjuk. Narren besokte honom och fragade honom om han snart skulle bli frisk. Prinsen svarade att lakaren hade sagt att det inte hade blivit nagon forbattring och att han snart skulle do.

"Jaha", sade narren, "Utan tvekan har du gjort noggranna forberedelser for denna stora resa och har sett till att allt ar redo for ditt mottagande."

"Nej", svarade prinsen, "Det ar just det som ar det sorgliga. Jag vet inte hur jag skall bli mottagen."

  ”Men visste du inte att du en dag skulle vara tvungen att gora denna resa?”

"Visst visste jag det, men jag tankte aldrig pa det. Det fanns sa manga andra saker att gora."

"Men", sa narren, "Tidigare nar du foretog en resa, red en harold i forvag for att se till att mat, dryck och andra behov var ordnade. Om du akte nagonstans for ett par veckor eller manader, var allting planerat langt i forvag. Dina tjanare akte flera dagar i forvag sa att allt skulle vara i ordning infor din ankomst. Och for denna stora resa till den plats dar du skall stanna for evigt har du inte gjort nagra forberedelser! Har, ta tillbaka din narrhuva och din spira, for jag har aldrig varit sa dumdristig!"

Hade inte narren ratt? Du har gatt i skolan mer an tio ar. Och nu arbetar du pa dagen och studerar pa natten och hoppas att snart fa en bra anstallning. Sa du ar sysselsatt i tjugo ar, for att forhoppningsvis under de nasta fyrtio tjana bra med pengar, sa att du kan leva tryggt pa din pension och av dina besparingar tio ar till och kanske tjugo ar om du skulle leva och bli mycket gammal. Vad skulle du tanka om foraldrar som inte skickade sina barn till skolan och inte forvissade sig om att de larde sig ett yrke darfor att de hade asikten: ”Bara lat dem leka. Barn tanker inte alls pa framtiden. Nar de blir tillrackligt gamla for att ta hand om sig sjalva, da kan de fa se hur de klarar sig.”?

Nu om du gor dig sadant besvar och offrar sa manga ar av ditt liv for att du som bast ska kunna leva tryggt i femtio eller sextio ar, ar det inte da oforsvarbart att forsumma evigheten och att inte sysselsatta sig med fragan: ”Var skall jag tillbringa evigheten?” Dessutom ar du inte saker pa att du skall fa den dar goda anstallningen. Och vidare, vem vet att du inte blir sjuk eller kanske aven dor innan du kommer sa langt? Men vad du sakert vet ar att evigheten vantar pa dig. "Det ar manniskornas lott att en gang do" (Hebreerbrevet 9:27). Ingen, inte ens den storste hanare eller den mest forhardade ateist, har annu fornekat denna vers i Skriften. De kan inte forneka detta. Alla skulle skratta at dem, for vem har inte kommit in i dodens narvaro?

Och resten av denna vers, ”Och efter detta domen”, ar likafullt sant!

Ar det inte da oforsvarbar darskap att aldrig bry sig, utan bara vanta pa vadhelst som ska komma? Sakerligen, kommer du vid det laget att upptacka sjalv var du skall tillbringa evigheten. Men da kommer det att vara bestamt for alltid! ”Pa platsen dar tradet faller, dar skall det vara” (Predikaren 11:3).

Nu kommer du formodligen att saga, ”Ja, men varfor sadan bradska? Jag ar sa upptagen, och skulle jag ta i ansprak denna lilla fria tid som jag har, med sadana dystra ting som doden och att do? Jag kan lika garna gora det nar jag blir lite aldre. Jag kommer vid det laget att ha sett och njutit en smula av livet, och da kommer jag att ha mer tid att tanka pa att do.”

Ar du saker pa att du kommer att leva ytterligare femtio ar? Eller trettio? Eller tio? Eller tolv manader? Eller kanske tolv timmar? Jag erinrar mig en affarsinnehavare i Friesland som stod bakom dorren till sin affar och lyssnade pa evangeliet som predikades pa gatan. Nar man formedlat budskapet klart gick han in i sitt vardagsrum, satte sig ner och dog!

Och skulle du likval leva en lang tid, vill du leva for dig sjalv sa lange som du ar stark och har halsan, och sedan ge aterstoden av ditt liv till Gud? Och om du vill gora detta (forutsatt att du lever tillrackligt lange for att gora detta), kommer Gud fortfarande att ta emot dig?

Forvisso, ”onskar” Gud ”att alla manniskor skulle raddas” (1 Timoteusbrevet 2:4). Han utropar till alla manniskor: ”Forsonas med Gud” (2 Korintierbrevet 5:20). Han tog emot mordaren pa korset och tusentals andra som har vant sig till Honom pa sin dodsbadd. Jag kande personligen en kvinna som omvandes nar hon var attiofem ar gammal.

Men Job 33 sager att Gud talar en gang och en andra gang till manniskan och om manniskan inte ar uppmarksam, da ”forseglar” Han ”deras foreskrifter”. Nar Farao flera ganger hade vagrat att lyda, forhardade Gud hans hjarta sa att han efter detta inte langre kunde omvanda sig. Och efter Guds kyrkas forflyttning skall Gud sanda en forseelsernas verksamhet till alla som har hort det glada budskapet, men som inte har mottagit det, ”Att alla ma bliva domda som inte har trott sanningen” (2 Tessalonikerbrevet 2:11,12). Gud kan gora detta med dig, aven om du gang pa gang avvisar Hans uppmaning att vanda dig till Honom.

"Gud pabjuder darfor nu manniskorna, efter att ha sett genom fingrarna under okunnighetens tider, att de alla overallt skall angra sig, eftersom han har bestamt en dag pa vilken han ska doma den beboeliga jorden i rattfardighet genom mannen som han har utsett. Beviset pa detta gav han till alla da han uppvackte honom ifran de doda" (Apostlagarningarna 17:30,31).

Skulle du inte ta detta amne pa allvar och ga direkt till Gud, bekanna dina synder och be Honom att ta emot dig?

"Vi ar sandebud darfor for Kristus, sasom det var Gud, manande genom oss, sa bonfaller vi for Kristus. Forlika er med Gud. Honom som inte visste av synd, har han gjort till synd for oss, att vi ma bliva Guds rattfardighet i Honom. (2 Korintierbrevet 5:20,21).

Idag, om ni far hora hans rost, forharda inte era hjartan” (Hebreerbrevet 4:7).

Med varma halsningar, din 

H.L.H.

I denna skrift ar bibelcitaten tagna fran J N Darbys bibeloversattning.

(Oversatt av T.B.)

Foljande skrifter kan ocksa erhallas:

* Allt ar edert - G V Wigram

* Varfor maste man bli omvand - H L Heijkoop

* Hur det forlorade faret blev funnet - J N Darby

* Tararnas Dal - J N Darby

·       Den sanna Guds nad vari Ni sta - J N Darby

Skriv efter boklista!

KRISTEN LITTERATUR

Elvebakkveien 9

4270 Akrehamn NORGE

Telefon 5281 6101

Januari 1997

© 2001, Chapter Two, London & Kristen Litteratur, Akrehamn, Used by Permission