Lagens och nådens verk

Ur Femte Mosebok, del 1, kapitel 5

Charles Henry Mackintosh

Det är två slags ont, som vi äro fullkomligt befriade ifrån genom Kristi dyra död, nämligen lagiskheten å ena sidan och lösaktigheten å den andra.

Paulus' och Barnabas yttranden äro icke återgivna. Vi få blott veta, att de berättade om vad Gud hade gjort bland hedningarna. Att de skulle bjuda ett hårt motstånd mot det förslaget, att man borde ställa hedningarna under lagen, det var blott vad man kunde vänta sig, men att finna Petrus och Jakob vara så fasta i sin övertygelse, när det gällde denna sak, gjorde ett starkt intryck på samtliga deltagare i förhandlingarna.

Om läsaren emellertid vill ha en klar bild av Paulus' syn på lagfrågan, skall han studera Galaterbrevet. Under den helige Andes direkta inspiration utgjuter aposteln där sitt hjärta för de hednakristna i ord, fyllda av glödande nitälskan och bjudande makt. Det är i högsta grad förvånande att tänka sig, huru någon skulle kunna läsa detta underbara brev och ändå hålla fast vid att de kristna stå under lagen i något avseende eller för något ändamål.

Knappast har aposteln framfört den korta hälsningen till församlingen, förrän han med sedvanlig kraft kastar sig in på det ämne, som hans rika, älskande ehuru nu bedrövade och bekymrade hjärta helt har gripits av.

”Det förundrar mig”, säger han – och det kan han verkligen ha orsak till – ”att I så hastigt avfallen från Honom, som har kallat eder till att vara i” – Vad då? Moses' lag? Nej, – ”Kristi nåd, och vänden eder till ett nytt evangelium. Likväl är detta icke något annat 'evangelium'; det är allenast så, att några finnas, som vålla förvirring bland eder och vilja förvända Kristi evangelium. Men om någon, vore det ock vi själva eller en ängel från himmelen, förkunnar evangelium i strid mot vad vi hava förkunnat för eder, så vare han förbannad. Ja, såsom vi förut hava sagt, så säger jag nu åter: 'Om någon förkunnar evangelium för eder i strid mot vad I haven undfått, så vare han förbannad” (Gal. 1:6-9).

Må alla laglärare begrunda dessa glödande ord. Om vi tycka, att de äro alltför starka och stränga så må vi kommma ihåg, att de äro Guds den helige Andes egna ord. Ja, käre läsare, Gud den helige Ande utslungar sin förfärliga förbannelse över var och en, som är djärv nog att förena Moses' lag med Kristi evangelium – var och en som försöker ställa de kristna under lagen.

Hur kan det komma sig, att människorna inför sådana ord icke äro rädda för att kämpa för lagväsendet. Frukta de icke för att komma under Gud den helige Andes ödesavgörande förbannelse.

Somliga söka emellertid att besvara denna fråga genom att tala om för oss, att de icke anse sig bliva rättfärdiggjorda genom lagen utan blott ha den som ett rättesnöre för sitt liv. Men detta är varken förnuftigt eller försvarligt, eftersom vi med full rätt kunna fråga dem, vem som givit oss tillåtelse att bestämma om, huru vi skola använda lagen.

Antingen äro vi under lagen eller icke.

Om vi helt och hållet äro under den, så är frågan icke, huru vi skola ställa oss till den, utan huru den ställer sig till oss.

Det är hela skillnaden.

Lagen känner icke till sådana distinktioner, som vissa teologer kämpa för. Om vi äro under lagen för något som helst ändamål, så äro vi också under förbannelsen, ty det är skrivet:

”Förbannad vare var och en, som icke förbliver vid allt som är skrivet i lagens bok och icke gör därefter.” (Gal 3:10b)

Att säga: jag är född på nytt, jag är en kristen har ingen inverkan på detta förhållande, ty vad har lagen att göra med frågan om nya födelsen eller kristendomen?

Ingenting alls.

Lagen vänder sig till människan såsom en ansvarig individ. Den fordrar fullkomlig lydnad och uttalar sin förbannelse över var och en, som icke gör som den säger.

För övrigt går det icke att säga, att ehuru vi ha svikit, när det gäller att hålla lagen, så har Kristus fullgjort den i vårt ställe. Lagen känner icke till något om lydnad ”genom ombud”. Dess tal är: ”Den människa som gör den, skall leva genom den”.

Men det är icke blott över den människa, vilken ej håller lagen, som förbannelse är uttalad. Om vi skola få se den princip, det här gäller, framför oss i det klaraste ljus, må vi läsa följande ord: ”Ty alla de som låta det bero på laggärningar, de äro under förbannelse”. (Gal 3:10a). D.v.s. Så många som stå på lagens mark – så många som följa denna princip – kort sagt alla dem som låta det bero på lag, äro med naturnödvändighet under förbannelse.

Härav kunna vi i blixbelysning se den fruktansvärda inkonsekvens, som den kristne gör sig skyldig till, som fasthåller vid den idén, att han står under lagen – i den meningen att den är ett rättesnöre för hans liv – och ändå icke anser sig vara under förbannelsen.

Detta är att befinna sig i uppenbar strid med de klaraste föreskrifter i Guds ord.

Välsignad vare all nåds Gud, den kristne är icke under förbannelsen! Ock varför icke?

Är det därför att lagen har förlorat sin makt, sin storhet, sin värdighet och sin heliga omutlighet?

Nej, icke alls!

Att säga så skulle vara att skymfa lagen. Att säga att en människa – kalla henne vad man vill: kristen, jude eller hedning – kan vara under lagen, kan stå på denna grund och ändå icke vara under förbannelsen, det är detsamma som att säga, att hon fullgör lagen pä ett fullkomligt sätt eller att lagen är upphavd – ja, det är av noll och intet varde.

Vem vågar säga det? Ve dem som göra det!

Men huru kommer det då till, att den kristne ej är under förbannelsen?

Jo, därför att han ej är under lagen.

Hur har han då kommit bort från sin förra ställning under lagen? – Har det skett därför att en annan har fullgjort den i hans ställe?

Nej, vi upprepa vad vi förut framhållit, det finns icke i lagens hela hushållning ett sådant begrepp som ”lydnad genom ombud”.

Hur har det då skett?

Här är svaret i hela sin andliga kraft.

” j ag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud”. (Gal 2:19a)

Om det nu är sant – och aposteln säger, att det är så – att vi ha dött bort från lagen, huru kan då lagen på något vis vara en livets lag för oss? Den visade sig ju endast vara en dödens lag, en förbannelse och fördömelse för dem som levde under den – för dem som hade mottagit ”genom änglars försorg” (Apg. 7:53).

Kan den då vara något annat för oss?

Har lagen någonsin kunnat frambringa en enda klase av livets frukt eller av rättfärdighetens frukt i någon av Adams söners eller döttrars liv?

Lyssna till det svar aposteln ger: ”Ty medan vi ännu voro i ett köttsligt väsende” – d.v.s. när vi betraktas sådana vi voro i vår fallna natur – ”voro de syndiga lustar, som uppväcktes genom lagen, verksamma i våra lemmar, till att bära frukt åt döden.”

Det är mycket viktigt för läsaren att inse den verkliga kraften, som ligger i uttrycket: ”i ett köttsligt väsende”. Det betyder icke i detta skriftställe detsamma som ”i kroppen”. Nej, det framställer helt enkelt det tillstånd, i vilket oomvända män och kvinnor befinna sig, pliktiga som de äro att hålla lagen.

Allt vad som kunde eller skulle frambringas under detta tillstånd var ”frukt åt döden” och ”syndiga lustar” – inget liv, ingen rättfärdighet, ingen helighet, ingenting för Gud, nej, ingenting alls, som var rätt och riktigt.

Men var befinna vi oss nu såsom kristna?

Hör här svaret: ”Ty jag för min del har genom lagen dött bort ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud. Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig, och det liv, som jag nu lever i köttet” här menas det: i kroppen ”det lever jag” Huru då? I lagen, som en livets lag? Nej, icke en antydan om någonting sådant, utan ”i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig” (Gal. 2:19, 20).

Detta är kristendom och ingenting annat.

Förstå vi detta? Tränga vi verkligen in i denna sanning? Leva vi i dess kraft?

Det är två slags ont, som vi äro fullkomligt befriade ifrån genom Kristi dyra död, nämligen lagiskheten å ena sidan och lösaktigheten å den andra. I stället för att leda oss till dessa två fördärvbringande tillstånd för den oss in i nådens heliga frihet – frihet att tjäna Gud – frihet att ”döda våra lemmar, som höra jorden till” (Kol. 3:5) – frihet att avsäga oss ”all ogudaktighet och alla världsliga begärelser” (Tit. 2:12) – frihet att ”tukta kroppen och kuva den” (1 Kor. 9:27).

Ja, käre kristne läsare, må vi komma ihåg detta. Må vi djupt begrunda dessa ord: ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig” (Gal. 2:19b, 20). Det gamla jaget är dött – korsfäst – begravet. Det nya jaget levande i Kristus.

Må vi icke missförstå detta.

Vi veta icke om något förskräckligare och mera riskfyllt än när det gamla jaget intager det nya jagets plats, eller med andra ord när kristendomens härliga förkunnelse tillämpas på köttet – när oomvända människor tala om att vara fria från lagen och ”missbruka vår Guds nåd till lösaktighet” (Jud. v.4).

Vi måste bekänna, att vi tusen gånger hellre önskade lagiskhet än lösaktighet.

Det är den senare, som många av oss på det allvarligaste böra taga oss till vara för. Den växer upp omkring oss med en förfärande hastighet och banar så väg för otrons dystra och ödeläggande stormflod, som inom kort skall strömma ut över kristendomens hela område. Att tala om att vara fri från lagen på något annat sätt än att vara död från den och leva för Gud är icke alls kristendom utan lösaktighet, för vilket varje from själ måste rygga tillbaka med helig avsky.

Om vi äro döda från lagen, så äro vi döda från synden också, och därför skola vi icke göra vår egen vilja – som bara är ett annat uttryck för synden – utan Guds vilja, vilket är sann praktisk fromhet.

Och vidare böra vi också komma ihåg, att om vi äro döda från lagen, så äro vi också döda från den närvarande onda världen och förenade med en uppstånden, himlafaren och förhärligad Kristus. Därför äro vi icke av denna världen, såsom Kristus ej heller är av denna världen.

Att kämpa för en ställning i denna världen är att förneka, att vi äro döda från lagen, ty vi kunna ej vara levande för det ena och döda från det andra.

Kristi död har gjort oss fria ifrån lagen, från syndens makt, från den närvarande onda världen och från fruktan för döden. Men allt detta utgör ett sammanhängande helt, och vi kunna icke bli befriade från en sak utan att bliva fria från alltsammans.

Att säga sig vara fri från lagen, under det att man fortsätter att leva ett köttsligt, självsvåldigt och världsligt liv är ett av våra dagars svartaste dödssynder.

Den kristne är kallad till att i sitt dagliga liv bevisa, att nåden kan åstadkomma resultat, som lagen aldrig kan nå fram till. Det är något av det mest berömvärda hos kristendomen, att den kan förmå en människa att offra sig själv och sitt liv för andra.

Det har lagen aldrig kunnat. Den verkar i stället så, att en människa blir upptagen med sig själv. Under dess spira skall var människa göra det bästa hon kan för sig själv. Om hon skulle försöka att älska sin nästa, så skulle det innebära, att hon arbetade på sin egen rättfärdighet.

Under nåden är allt på ett välsignat och härligt sätt förändrat. Det egna jaget är satt åt sidan såsom något som är korsfäst, dött och begravet. Den gamla människan har trätt tillbaka, och den nya människan står inför Gud i all Kristi välbehaglighet och dyrbarhet.

Han är vårt liv, vår rättfärdighet, vår helgelse, vårt mål, vårt föredöme, vårt allt. Han är i oss, och vi äro i Honom, och vi skola i vårt dagliga liv helt enkelt framställa Kristus genom den helige Andes kraft.

 

The work of the law and of Grace – an extract from Notes on the Book of Deuteronomy chapter 5, by C H Mackintosh

Men kan beställas från:

Kristen Litteratur, Klepp, Norge

Chapter Two, London. (serie 6 böcker ISBN 82 7931 006 1: 1 Mos 352 sid, 2 Mos 416 sid, 3 Mos 408 sid, 4 Mos 532 sid, 5 Mos (1) 488 sid, 5 Mos (2) 513 sid. Alla böcker med hård pärm. ) 700Kr. för alla 6 delar.