Brödsbrytelsen

S. F. Hedman

I denna skrift, som är omarbetad och moderniserad av Thomas Bengtsson, an-vänds John Nelson Darbys bibelöversättning.  Och skriften "Brödsbrytelsen" av år 1879 avslutades med följande ordagranna, likafullt sanna, ord.

Denna skrift, skriven av Samuel Fredric Hedman, utgavs första gången 1879.  Den ges nu åter ut i moderniserad och omarbetad upplaga med hopp om Herrens välsignelse. Den första upplagan började med följandeordagranna text, som likafullt gäller i dag.

Underrättelser:

Åtskilliga smärre läro- och uppbyggelse-skrifter med beteckningen ,,Lefwande Watten," hafwa utgifwits sedan början af år 1877.  Andra komma, om Herren will, att framdeles tryckas.  De äro afsedda att tilltala Guds barn, utan afseende på hwad sekt de tillhört, på grund af deras förhållande till Herren Jesus, Lefwande Guds Son, såsom warande lemmar af Hans kropp, Församlingen.  ,,På denna klippa skall Jag bygga min Församling."  (Math. 16:18).

Brödsbrytelsen

Luk. 22:7-20

Herren Jesus stod i begrepp att lämna de sina här i världen.  Han, som kallat dem med sina oemotståndliga ord från deras fäder, tjänare och hem, fiskafänge och andra sysslor.  Han, som de lämnat allt för och vandrat omkring med, såsom Hans lärjungar, skulle nu lämna dem.  De kände Honom såsom sin Herre och Mästare, den vise läraren, den trogne vännen, den välvillige, allsmäktige hjälparen, och såsom Guds Son, samt Israels Konung.  De hade dessutom lärt känna Honom såsom den ödmjuke, älsklige Människans Son, men som var föraktad och hatad av människorna.  Han, deras allt, skulle nu lämna dem här i världen. Denna värld som förkastade och utstötte Honom och utsatte dem för ondska och frestelser. Det var då de tillsammans intog den sista måltiden, som Han till sin åminnelse instiftade sin måltid för dem.

Att det skedde vid påskhögtiden är av stor betydelse. Han hade kommit, inte till hedningarna, inte till samarierna, utan till de borttappade fåren av Israels hus.  De visste inte vem som kommit.  De såg Honom, men Hans skepnad kunde inte behaga dem.  Man vände bort ansiktet från Honom och man aktade Honom för intet.  Men Jahvé, för vilken Han sköt upp som ett ungt skott, och som en rot ut ur torr mark, och som ärade Honom (Jes. 53:2, 49:5), Hans Fader, vilkens vilja Han gjorde och vilkens behag alltid var i Honom, skulle sedan Han uthärdat korset förhärliga Honom och efter detta (Apg. 2:33) sändes Hugsvalaren, Anden, för att genom Honom "till ett församla de förskingrade Guds barn." (Joh. 11:52).  Som det står skrivet i Sak. 13:7: "Vakna, Åh svärd, mot min herde, även mot den man som står mig nära, säger härskarornas Jahvé, slå herden, och fåren skall förskingras, och jag vill vända min hand på de svaga."

Detta uppfylldes vid pingsttiden.  Då uppstod församlingen, Hans Kropp. (1 Kor. 12:13)  Det var för lemmarna i denna andliga kropp, som Han instiftade sin måltid, en evig åminnelse av Honom och Hans verk, på samma sätt som Jahvé en gång för Israel förordnade påskalammets årliga ätande, till en evig åminnelse av vad Han var och gjorde för dem, då Han befriade dem från Farao och ut ur Egypten.

Jesus är "vårt påskalamm, som blivit offrat för oss", och genom Honom är vi befriade från Satans och världens välde.  Gud ser Hans blod, då Han dömer, och går förbi oss, så att även vi i trygghet ska kunna äta av det felfria Lammet, stekt vid eld, med osyrat bröd och bittra örter. (2 Mos. 12:8, 13).

Herren Jesus önskar att vi skall äta Hans måltid till Hans åminnelse och därmed visa på Hans död.  Om världen förkastar och glömmer den ödmjuke Människans Son, så vet vi genom Guds ord att Han nu sitter upphöjd och förhärligad på Faderns högra sida, väntande tills dess Hans fiender blir gjorda till Hans fotapall.  Under tiden vill Han bli ihågkommen av de sina.  Han, den välsignade, bryr sig om vår åminnelse av Honom, inte bara såsom Han nu är, utan också som Han då var, Jesus från Nasaret, lidande och döende för oss.  Han vill att vi skall visa Hans död tills dess Han kommer.  Inför Gud, (Ps. 102:19), inför änglarna (som önskar att skåda in i dessa ting, 1 Pet. 1:12) inför varandra och inför de icke troende (om de skulle komma in i vår särskilda församling), önskar Han att bli ihågkommen av oss. Tänk, vad stort!  Herrens måltid får då vara en kärleksyttring och en hjärtats hyllning till Honom, i stället för att den ska förringas till att endast vara ett nådemedel för oss.

Tänk bara på om en vän i uppriktig kärlek längtade efter vårt sällskap och umgänge och på grund av detta bad oss att alltid besöka honom när vi kom nära hans hem, och att vi inte besvarade hans ömhet, och detta kanske på grund av att vi var upptagna med egna, själviska intressen och aldrig brydde oss om det, utom möjligen när vi var i fara att svälta ihjäl.  Och vi endast då tänkte på den öppna dörren, det dukade bordet, det varma hjärtat, som så att säga väntade oss.  Då använde vi oss av detta "nådemedel".  Precis så, gör vanligtvis de kristna med Herrens måltid (nattvarden).  Vi går dit av tvång, inte för att glädja vännen, som så gärna ser oss vid sitt bord, utan för att om möjligt tillfredsställa vårt eget behov. Vi "tar", som man säger, "sakramentet" (nattvarden).[1]  Det låter ju som om brödet och vinet var en slags andlig medicin eller nödbröd, som när man intog det verkade "hjärtstärkande."  Åh, så ovärdigt! Så långt ifrån den avsikt med Herrens måltid, som uttalas i orden: "Gör detta till min åminnelse," och därmed "förkunnar Ni Herrens död."  Herren Jesus kunde säga om brödet och vinet: "Detta är min kropp" och "mitt blod," precis som jag kan visa på ett porträtt på väggen och säga: "Det är min mor."[2]  Om man då började tvista med mig, för att bevisa att detta bokstavligen inte kunde vara sant, eftersom det ju bara är en tavla, så skulle jag sorgsen vända mig bort ifrån dem och se på min mor.  Jag känner henne!  Den tavlan påminner mig om henne och hennes kärlek.  Så med brödet och vinet i måltiden.  Herren sade: "Detta är min kropp och mitt blod."  Vi äter brödet och dricker vinet, till Hans åminnelse.  Hans kropp blev given för oss, därför bryter vi brödet.  Hans blod blev utgjutet för många till syndernas förlåtelse, därför dricker vi vinet.  Det är ett vanligt bröd som vi bryter och det är endast vin som vi dricker, (precis som porträttet bara är en målad duk, men för mig är det min mor).  Men då vi gör det, visar vi därmed Hans död.  Herrens måltid är inte ett nådemedel, utan en åminnelse av Jesus, Guds nådemedel för oss.  Jesus är uppe i himmelen hos Gud, förkastad av världen lika mycket i dag, som när för 1800 år sedan, efter att Han uppenbarats för människorna i all sin godhet och älsklighet, de skränade: "Bort med Honom, ge oss Barrabas!"

Men Gud upptog Honom.  Gud sade till den föraktade: "Sitt vid min högra sida, tills jag lägger dina fiender såsom dina fötters pall." (Heb. 1:13). Han kommer igen för att ta dem, som tro och vänta på Honom, upp till sig och göra dem sig lika och uppenbara dem med sig I sin härlighet.  Tills dess har han lämnat oss detta sitt bord, sin måltid, till åminnelse av Honom.[3]

Det är Herrens måltid, inte vår.  Det bör vara Herrens bord, inte människors eller avgudars, där vi äter hans måltid.  Jag lämnar osagt, om man kan ta del av Herrens måltid vid vad som enligt Skriften inte är berättigat att kallas Herrens bord.  Herrens bord är det, där Han får vara Herre.  Låt oss inte bli bedragna av någon med tomma ord, utan såsom Paulus säger, "riva ned resonemang och varje höghet, som höjer sig upp emot Guds kunskap," (2 Kor. 10:5), det må nu vara falska apostlar, påven, staten eller, som nu i de sista dagarna, själva lokalförsamlingen (2 Tim. 4:3), som ofta inkräktar på den plats, som endast tillhör Herren såsom församlingens huvud.  Det är Gud, som insätter evangelister, herdar och lärare i församlingen.  "För där två eller tre är församlade tillsammans till mitt namn," säger Herren, "där är jag i deras mitt." (Matt. 18:20).  Genom den Helige Ande, som nu bor i de troendes kroppar (1 Kor. 6:19), och vars tempel församlingen är (1 Kor. 3:16), leder Herren oss enligt sitt ord.  Detta ord som aldrig står tillbaka för människostadgar. Ingen föreståndare eller ordförande behövs vid brödsbrytelsen.  Herren är där och säger än i dag om brödet, som vi bryter: "Tag och ät," på samma sätt om kalken, som vi välsignar: "Drick alla av den." (Matt. 26:26,27). Han kan börja med vem Han vill, till att tacka och välsigna.  Han leder honom genom Anden och vi behöver därför inte göra upp detta på förhand.

Det är bara vid Herrens bord inget hindrar någon, som tillhör Guds Församling (och vandra i enlighet med denna), att bryta bröd.  Alla hinder eller fordringar som upprests av människor som inte finns i Skriften, utmärker ett människors bord och har sin grund i köttslighet. (1 Kor. 3:4). Vi behöver inte stifta natt-vardsföreningar.[4] Alla de som tro och är frälsta, hör redan till församlingen (Apg. 2:47), Guds nattvardsförening.  De troende på varje ort är Guds församling där, och är ansvariga att uppträda så, även om de endast är två eller tre, och saknar framstående andliga gåvor.  De har Herren, Ordet, och Anden.  Allt vad som är att göra, är att gå ut ifrån de icke troende, och inte vidröra något orent, "så skall Herren, den Allsmäktige, mottaga oss" (2 Kor. 6:14-18).  "Då vi därför har dessa löften, älskade, låt oss rena oss själva från varje kötts och andes befläckelse, fulländande helighet i Guds  fruktan." (2 Kor. 7:1).  På varje ort bör vi därför samlas särskilt med avsikt att bryta bröd.  Hur ofta?  "Och veckans första dag, då vi var församlade för att bryta bröd," (Apg. 20:7) är en tillräcklig antydning för oss.  Kanske någon som är van vid kristenhetens årliga eller kvartals- "nådemedel," tycker att det skulle bli för ofta."  För ofta, säger du?  Kanske för dig, men du glömmer att måltiden är för Herren "Ty så ofta som Ni äter detta bröd, och dricker kalken, förkunnar Ni Herrens död, tills dess han kommer." (1 Kor. 11:26).

Tänk på ordet: "Men låt en människa pröva sig själv, och så äta av brödet, och dricka av kalken." (1 Kor. 11:28).  Kan vi göra det för ofta?  I våra tankar kanske, eftersom vi inte gärna vill pröva oss själva.  Nej, var säker på, att inget kunde vara mera behagligt för Herren, eller mera välsignat för oss, än att bryta bröd varje första dag i veckan, samtidigt som vi prövar oss själva och dömer oss själva för allt, som är ett hinder för att äta och dricka på ett för Honom värdigt sätt.  Om, när vi finner någon orsak för självdom, vi bekänner våra synder, "så är han trofast och rättfärdig att förlåta oss våra synder och rena oss från all orättfärdighet" (1 Joh. 1:9).  Hur mycket bättre är det inte att våra synder förlåts av Herren, än att de glöms bort av oss.  Han glömmer inte dem.  Han dömer dem och oss (om vi inte gör det själva), så att vi inte skall bli fördömda.  På så sätt blir måltiden även i sanning ett nådemedel för oss.

Kära bröder, "Såsom till förståndiga" säger jag detta till Er: "Döm själva om det som jag säger."  Må Herrens Ande leda oss i all sanning, eftersom vi är befriade från vårt fåfängliga från fäderna ärvda levnadssätt och på samma gång bevara oss från våra egna eller andra människors stadgar, så att vi, när Han kommer, må finnas av Honom vara, både beträffande vårt enskilda levnadssätt och den ställning vi intar såsom tillhörande Församlingen, "obefläckade och oförvitliga i frid."

"Ty jag mottog från Herren, det som jag också överlämnade till er, att Herren Jesus, i den natt som han överlämnades, tog bröd, och då han tackat bröt det, och sade: 'Detta är min kropp, som (är) för er, gör detta till min åminnelse.'  På samma sätt också kalken, efter att ha ätit, sägande: 'Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, gör detta, så ofta som ni dricker (den), till min åminnelse.'  Ty så ofta som ni  äter detta bröd, och dricker kalken, förkunnar ni Herrens död, tills dess han kommer.  Så att, vem som än äter brödet, eller dricker Herrens kalk ovärdigt, skall vara skyldig i frågan om Herrens kropp och blod.  Men låt en människa pröva sig själv, och så äta av brödet, och dricka av kalken.  Ty den som äter och dricker, och inte åtskiljer (Herrens) kropp, äter och dricker sig själv en dom.  Därför är många ibland er svaga och skröpliga, och ganska många har avsomnat.  Men om vi bedömde oss själva, så blev vi inte dömda.  Men då vi blir dömda, tuktas vi av Herre(n), så att vi inte må dömas med världen." (1 Kor. 11:23-32)

"Honom som älskar oss och har tvättat oss från våra synder i sitt blod, och gjort oss till ett konungarike och präster åt sin Gud och Fader!" (Upp. 1:5-6)

© 2003 Kristen Litteratur med Chapter Two - used by permission

Följande skrifter kan också erhållas:

* Han gick hem rättfärdigad - G.G.

* Hur det förlorade fåret blev funnet - J N D

* Tårarnas Dal - J N Darby

* Guds sätt att församla - R F Kingscote

* Den sanna Guds nåd vari Ni stå - J N D

* Allt är edert - G V Wigram

* Måste man bli omvänd - H L Heijkoop

* Varför måste man bli omvänd - H L H

* Utan hopp och utan Gud - F.S.M

* Det finns tider då alla ber - A.C.S.P.

Skriv efter boklista!

KRISTEN LITTERATUR

Elvebakkveien 9

4270 Åkrehamn NORGE

Telefon 5281 6101

Serie 6 böcker: Bibelstudier av C. H Mackintosh

Första Mosebok - ISBN 82 7931 008 8

Andra Mosebok - ISBN 82 7931 009 6

Tredje Mosebok - ISBN 82 7931 011 8

Fjärde Mosebok - ISBN 82 7931 012 6

Femte Mosebok del 1 (Kapitel 1-6) - ISBN 82 7931 013 4

Femte Mosebok del 2 (Kapitel 7-34) - ISBN 82 7931 014 2

Utgivare:

Kristen Litteratur, Åkrehamn, Norge

Telefon/fax 5281 6101

Skriv efter boklista!

distributör:

Chapter Two, London, SE18 7AP Storbritannien

www.chaptertwo.org.uk

[1] I dagligt tal säger man "ta nattvarden".  Vid den tiden då denna skrift skrevs (1879) använde man också uttrycket "taga sakramentet".

[2] Jämför sid 37 i volym 6 av Collected Writings av John Nelson Darby.

[3] Nattvarden är även, enligt 1 Kor. 10:16, 17, ett vittnesbörd om kroppens (d.v.s. församlingens) enhet.  Där står det: "Brödet som vi bryta, är det inte Kristi kropps gemenskap? emedan vi, (varande) många, är ett bröd, en kropp, ty vi deltager alla av det ena brödet."

[4] Om man vid denna tid (1879), tillhörde ett av regeringen godkänt samfund (såsom baptister eller metodister) kunde man fira Herrens måltid utan att någon Statskyrkopräst var närvarande.  I annat fall kunde man kringgå lagen genom att bilda en nattvardsförening, i vilken man såg till att en vänligt inställd präst blev medlem.

© 2003 Kristen Litteratur med Chapter Two

Kristen Litteratur 4270 Åkrehamn, Norge

ISBN 82 7931 TBA